The routine
God afton!
Snart är vi där, den 25e oktober (tror jag) vrids klockan bakåt och det blir lika mörkt som i att stirra in i sin egen ögonlock.
Nu blir det väl mörkt runt 19-19.30 här i Väst-Sverige, och det e väl okej. Men när det börjar skymma vid 15-16-tiden och man kommer hem en dag mitt i jobbveckan är det svårt att finna styrkan, orken, motivationen.
Jag har några härliga vänner som fattar precis vad det handlar om, men de finns inte just här, inte runt knuten, inte i min lägenhet, inte i min säng, inte här under tristessen och pratar eller peppar mig.
Jag är bekväm av mig, vill inte säga lat riktigt, men jag borde väl ha lite mer fysiska aktiviteter för mig kanske (räcker inte med innebandyn en gång i veckan misstänker jag.)
Sen handlar det inte om det heller...det där att man ska göra saker hela tiden för att ta hand om sig själv, ensam är stark osv.
Det är skitsnack för mig.
Jag behöver någon vid min sida (knowmnsayn?) som ger mig den där extra energin, det där självförtroendet, den där gnistan att ta tag i just de där grejerna jag borde gjort för längesen.
Jag kanske blir selektivare mot hösten, eller så blir alla andra det också? Det planeras mer, folk är mer upptagna av sitt liksom. Speciellt de som lever med nån annan eller jobbar på tider då jag är ledig...
"The routine", så heter första avsnittet av TV-serien Oz, en av de bästa serier som gjorts. Där handlar det om rutinen i ett fängelse. Det är kanske en krass jämförelse men visst har man rutiner, styrda från 8-16, men sen då? Sen faller man in i sin egna trygga rutin...man, eller jag, måste bryta den då och då, annars fastnar jag i den, och tar den vidare till helgerna...
Helgerna som bara verkar bli bättre och bättre, eller i alla fall hålla en fantastiskt rolig och kärleksfull nivå sen i somras. Jag hoppas det kan fortsätta så, och jag ska slå mig själv hårt i ansiktet om jag inte lyckas hålla denna nivå...
För snart är jag där, i mörkret...och då hoppas jag att det finns nån som kan tända lampor å öppna nya dörrar för mig :)
Tack till Karolina, Frida, Cissi, Amanda, Elin, Belinda, Mikaela och alla andra för en fantastisk lång-weekend torsdag-söndag!
Vi ses snart igen!
ciao
Snart är vi där, den 25e oktober (tror jag) vrids klockan bakåt och det blir lika mörkt som i att stirra in i sin egen ögonlock.
Nu blir det väl mörkt runt 19-19.30 här i Väst-Sverige, och det e väl okej. Men när det börjar skymma vid 15-16-tiden och man kommer hem en dag mitt i jobbveckan är det svårt att finna styrkan, orken, motivationen.
Jag har några härliga vänner som fattar precis vad det handlar om, men de finns inte just här, inte runt knuten, inte i min lägenhet, inte i min säng, inte här under tristessen och pratar eller peppar mig.
Jag är bekväm av mig, vill inte säga lat riktigt, men jag borde väl ha lite mer fysiska aktiviteter för mig kanske (räcker inte med innebandyn en gång i veckan misstänker jag.)
Sen handlar det inte om det heller...det där att man ska göra saker hela tiden för att ta hand om sig själv, ensam är stark osv.
Det är skitsnack för mig.
Jag behöver någon vid min sida (knowmnsayn?) som ger mig den där extra energin, det där självförtroendet, den där gnistan att ta tag i just de där grejerna jag borde gjort för längesen.
Jag kanske blir selektivare mot hösten, eller så blir alla andra det också? Det planeras mer, folk är mer upptagna av sitt liksom. Speciellt de som lever med nån annan eller jobbar på tider då jag är ledig...
"The routine", så heter första avsnittet av TV-serien Oz, en av de bästa serier som gjorts. Där handlar det om rutinen i ett fängelse. Det är kanske en krass jämförelse men visst har man rutiner, styrda från 8-16, men sen då? Sen faller man in i sin egna trygga rutin...man, eller jag, måste bryta den då och då, annars fastnar jag i den, och tar den vidare till helgerna...
Helgerna som bara verkar bli bättre och bättre, eller i alla fall hålla en fantastiskt rolig och kärleksfull nivå sen i somras. Jag hoppas det kan fortsätta så, och jag ska slå mig själv hårt i ansiktet om jag inte lyckas hålla denna nivå...
För snart är jag där, i mörkret...och då hoppas jag att det finns nån som kan tända lampor å öppna nya dörrar för mig :)
Tack till Karolina, Frida, Cissi, Amanda, Elin, Belinda, Mikaela och alla andra för en fantastisk lång-weekend torsdag-söndag!
Vi ses snart igen!
ciao
Kommentarer
Trackback
